Videfuks

Dags att naturblogga igen efter ett långt uppehåll.

Var på promenad i Nackareservatet för några veckor sedan då en orangefärgad fjäril flög omkring vid vägen från kärrtorp till Söderbysjön. Tänkte först att det var en nässelfjäril och gick vidare men efter några steg så vände jag tillbaka. Den var väl lite stor för en nässelfjäril, och lite för orange också. Hade just läst om att man bör hålla utkik efter videfuks (Nymphalis xanthomelas). Tänk om det verkligen var en sån!

När jag såg fjärilen igen var det uppenbart att det inte var en nässelfjäril, den var alldeles för stor och för ljus också, nässelfjärilens inre bakvingar är mörkbruna men den här var ju bjärt färgad i orange. Måste vara videfuks då!

Den ska sällan vara på marknivå enligt vad jag läst men den här satte sig ofta i det torra fjolårsgräset.

Vingundersidorna går i olika bruna nyanser och de är väldigt kamouflerade när de sätter sig ner och fäller upp vingarna. På bilden ovan ser man att den ena fjärilen fäller ut vingarna lite grand så att den oranga ovansidan syns. Jag hade tappat bort den men det sjorde att jag fick syn på den igen och kunde försöka ta lite bättre bilder. Nu såg jag också att det var två fjärilar.

Här ser man vingundersidorna och inte minst benen, vilket är viktigt i sammanhanget. Körsbärsfuks är väldigt lik videfuks men just benfärgen är en säker artskiljare. Videfuksen har ljusa ben vilket gör artbestämningen säker.

     

Här är de sista bilderna jag fick på videfuksen, en riktig snygging till fjäril måste jag säga.

Vad är så speciellt med videfuks då? Enligt Nationalnyckeln, Dagfjärilar, påträffades videfuks första gången i Sverige 1954 och då i Skåne, därefter fäljde en kortvarig etablering där. Några fynd gjordes i Västergötland och på gotland 1965. Sen dröjde det till 2004 innan videfuksen påträffades i Sverige igen, då i Småland. Sedan dess har den påträffats i ett begränsat område i Blekinge och Småland. Förra sommaren var det en liten invasion på Öland då flera exemplar sågs vid Ottenby. Enstaka fjärilar sågs också i Södermanland och Uppland.

I år har det bara i Stockholms län rapporterats närmare 100 observationer. Man kan undra om den håller på att etablera sig på allvar i sydöstra Sverige. Det är en östlig art som närmast finns i södra Finland där den tycks ha etablerat sig sedan i början av 2000-talet. En anledning till det ökade antalet rapporter är såklart att fler är medvetna om videfuksen och inte bara slentrianmässigt tänker att det är en  nässelfjäril om man ser den på lite håll eller helt enkelt inte är så uppmärksam, som jag (nästan) var.

Våtmark eller båtförvaring?

Det är frågan för området på bilden ovanför. Faktiskt. En sådan fråga borde inte behöva ställas kan man tycka. Det är ju ändå 2012 och betydelsen av våtmarker borde väl vara känt av alla? Eller?

Uppenbarligen inte eftersom Erstaviks Godsförvaltning och Nacka kommun tycker att detta område, Österviks träsk, borde sluta vara våtmark och istället fylllas igen och bli till förvaringsplats för båtar. En kanal ska lämnas så vattnet ska kunna flöda även i framtiden sägs det och dessutom ska alla djur och växter som har den här sumpskogen som sitt hem kunna bo kvar där. I den 4-5 m breda kanalen alltså. Jomenvisst. Om man ska tro den miljökonsekvensbeskrivning som har gjorts så är det så. Av en händelse är det samma företag som gjort mkb:n som ska bygga anläggningen. Om man ska tro mkb:n så blir det ingen störning av djur- och växtlivet och någon annan negativ miljöpåverkan blir det inte heller. Om man nu ska tro mkb:n alltså. Vilket man inte ska.

Jag har sett många dåliga mkb:er, och några bra ska man kanske tillägga, men något så undermåligt som denna har jag då aldrig sett. Hela ansökan till Mark- och miljödomstolen (för vattenverksamhet) är så dålig att jag undrar om någon driver med mig. Det kan bara inte vara sant att man idag beskriver levande våtmarker som ”försumpade områden” som behöver fyllas igen av säkerhetskäl eftersom det finns bostadsområden några hundra meter därifrån. Det finns dessutom något så otrevligt som ”ruttnande stockar” i det försumpade området! Så kan vi ju inte ha det!

En av de ruttnande stockarna i det farliga försumpade området. Tittar man noga på den ruttnande stocken ser man en rad små hål som är flyghålen efter björksplintborren. Kanske att ruttnande stockar har en viss betydelse i naturen?

 Jag åkte ut till Östervik för att kolla in våtmarken inför att jag skulle skriva ett yttrande till Mark- och miljödomstolen om planerna. Jag utgick ifrån att området inte var inventerat, vilket också visade sig vara fallet förutom att Skogsstyrelsen varit där och gjort en inventering vintertid då marken var täckt av snö och is. Förekomst av grodor kan ju vara ganska svår att upptäcka då. 

                                             

Vattenytan i den värdelösa våtmarken var täckt av den ”köttätande” vattenbläddran. Den växer i grunt stillastående vatten och blommar på sensommaren. Den har små fångstblåsor på bladen där den kan fånga små vatteninsekter.

 

Här är en annan av våtmarkens invånare, romboidfläckad nattslända. En vanlig art men även vanliga arter behöver värnas. Annars är risken stor att de plötsligt inte längre är så vanliga. Många olika insekter flög, kröp och simmade i våtmarken, bl.a. olika trollsländor.

                                

Det här är en perfekt stjärtmeslokal tänkte jag och plötsligt så var de där! En liten flock av dessa små fjäderbollar visade upp sig för mig tillsmmans med bl.a. nötväckor och trädkrypare. Lika plötsligt som de kom var de borta igen men uppenbarligen finns det fåglar här. Jag skulle inte förvåna mig om också mindre hackspett förekommer här. Jag ahr tidigare hört skogsnäppa från våtmarken när jag varit på väg till Erstavik via Drevinge. Jag har passerat den här lokalen massor av gånger men aldrig riktigt studerat den vilket förståss är synd nu då jag hade haft en helt annan kunskap om området.

                               

Precis som jag gett upp hoppet om att hitta några grodor hoppar en stor fin groda fram framför fötterna på mig! Jättebra tänkte jag, då kan vi visa att det är en grodlokal för inte kan väl Mark- och miljödomstolen ge tillstånd till att grodlokaler fylls igen? Eller, eh, jo, det kan de nog…

Kan Mark- och miljööverdomstolen tillåta kalkbrytning i ett område med 265 rödlistade arter och som var långt gånget påtänkt som Nationalpark så kan precis vad som helst hända. Apropå det, skriv på uppropen, dels till EU-kommisionären Janez Potocnik, dels till Miljöminister Lena Ek.

Grodor är fridlysta enligt artskyddsförordningen, även vanlig groda är det men den har inte lika strikt skydd som t.ex. åkergroda och större vattensalamander. Grodans linvsmiljö är inte i sig skyddad men man får inte skada och döda vuxna grodor, yngel eller rom. Om man fyller igen en grodlokal så lär grodor och yngel skadas och dödas och då behöver man söka dispens från länsstyrelsen. Nu vet jag inte hur lätt det är att få dispens från artskyddsförordningen för en sådan här sak, risken är väl att det är alltför lätt…

Här är det jag skrev till Mark- och miljödomstolen:  Synpunkter Österviks träsk

Värdelöst eller värdefullt? Svaret är väl självklart!

Allmän ängsmätare och några skalbaggar.

En kort utflykt i Nackareservatet för några veckor sedan resulterade i en del trevliga insektsmöten. Först ut denna fina nattfjäril som flög runt i en skogsglänta. När jag såg den hade jag ingen aning om vad det var en fjäril, nattfjärilar har jag rätt dålig koll på, men jag kunde ganska snabbt arbestämma den till allmän ängsmätare efter att ha kollat i böckerna hemma.

Allmän ängsmätare är en dagflygande nattfjäril hur märkligt det än kan låta. Många nattfjärilar är faktiskt dagaktiva. Nattfjärilar och dagfjärilar är mest en praktisk benämning och har egentligen inget med fjärilarnas egentliga släktskap att göra. Av de ca 2700 fjärilsarter som finns i Sverige så är bara 121 arter s.k. dagfjärilar. Hur ser man då skillnad på en ”äkta” dagfjäril och en dagaktiv nattfjäril? Man ska titta på antennerna, slutar de i en tydlig klubbliknande spets så är det en dagfjäril. Nattfjärilsantennerna kan se lite olika ut, många har trådformade antenner, en del har en liten förtjockning mot antennspetsen men som sen smalnar av i en liten spets, och andra har plymformade antenner. En del har både och, hos den allmänna ängsmätaren har honan smala antenner medan hanen har plymformade antenner. Alltså är det en hane på bilderna. Honan har också en vitare grundfärg på vingarna men samma teckning i övrigt.

Jag fick jaga runt rätt länge innan jag kunde ta några bra bilder där antennerna framträdde på ett bra sätt. Den sitter på ljung vilket råkar vara larvens värdväxt. Den allmänna ängsmätaren är en vanlig fjäril som fortfarande gör skäl för sitt namn så att säga. Vi hade ju tidigare allmän bastardsvärmare och allmän nätvinge men de har man bytt namn på, de kan knappast kallas allmänna längre. Många fjärilsarter minskar framförallt p.g.a. den stora landskapsomvandling till ett monotont och ensartat landskap som pågått under alltför lång tid.

Otroligt läckra antenner, eller hur? På bilden syns också de små hår vilka själva doftreceptorena sitter. Det är ingen tvekan om vilket sinne som som är viktigast för den allmänna ängsmätaren och de flesta andra fjärilar. Fjärilar har i regel ganska dålig syn men desto bättre luktsinne. En del kan känna av en honas doft på upp till en kilometers avstånd. Oftast är det så att honorna lockar till sig hanarna genom sina feromoner och därför har hanarna de största antennerna. Det kan finnas tusentals små hår på en fjärils antenner och de har olika uppgifter, en del känner av t.ex. blomdofter medan andra, de flesta skulle jag anta, är känsliga för honornas feromoner. Varje art har sin specifika doft såklart så att inga missförstånd sker.  Här kan ni läsa mer om insekternas luktsinne.

   

Medan jag jagade runt den allmänna ängsmätaren så träffade jag på lite andra kryp. Bl.a. den här lilla ögonviveln. En vivel utan det annars så typiska långa snytet som de flesta andra vivlar har. Ett bra kännetecken på ögonvivel är det svarta längsgående strecket på täckvingarna. Ögonviveln gnaer på unga barrträdsplantor och anses därför som en skadegörare av den s.k. skogsnäringen. Men den största skadegöraren i skogen är ju skogsnäringen själv! Den är betydligt värre än den här lilla fina viveln skulle jag påstå.

Avslutningsvis denna knäppare. Har inte en aning om vilken sorts knäppare det är( Athous haemorrhoidalis kanske?), men nog är det en knäppare i allafall? De har ett väldigt typiskt utseende, ofta rätt stora(kring centimetern långa) platta och avlånga med ganska korta ben. Den här satt helt stilla på sitt strå och lät sig fotograferas utan att fly undan till skillnad från de flesta andra av mina fotoobjekt. 

 

Kyrksjön – Stockholms bästa svarthakelokal

För någa veckor sedan gjorde jag mitt andra besök i Kyrksjölötens naturreservat i Bromma i Stockholm. Det bildades 1997 och var det första naturreservat som Stockholms stad inrättade. Reservatet är litet men väldigt fint med som det sägs en av Stockholms största fuktlövskogar(borde vara den största inom stadens gränser) som omger den lilla Kyrksjön. Precis som i det närbelägna Judarns naturreservat finns här De Geermoräner, avlånga moränryggar som avlagrades när inlandsisen smälte undan.

En del av den fina alskogen runt Kyrksjön. Området är mycket fågelrikt och bl.a. mindre hackspett förekommer här.

Stjärtlösa sädesärlor finns också! Vet inte vad som hänt stackarn men den har inga stjärtfjädrar. Den verkade vara vid god vigör så länge jag såg den.

Jag visste om att det skulle finnas svarthakedopping i Kyrksjön men blev glatt överraskad av hur många de var och hur nära man kunde komma dem.

Fåglarna simmade bara några meter ifrån mig som närmast. De verkar vara vana vid att det är folk på de två bryggor som finns vid  sjön. Annars är stranden ganska svåråtkomlig då det är mycket vegetation runt sjön. Det ger nog doppingarna lungn och ro vid sina bon.

Visst är det en fantastisk fågel? Det har gått bättre för svarthaken under de senaste åren så den har fått förbättrad status i rödlistan. I 2010 års rödlista anges den som Nära hotad(hotkategori 4) vilket är ett snäpp upp jämfört med listan från 2005 då den stod som Sårbar(hotkategori 3). Jag komemr ihår att när den senaste rödlistan presenterades så sas det att många sötvattensarter hade fått förbättrad status, smådoppingen t.ex. lämnade listan och anses nu ha en livskraftig population i Sverige. Anledningen till den förbättrade situationen för sötvattensarterna är bl.a. att det satsats mycket på restaurering av våtmarket vilket har gett resultat.

Svarthaken vill helst inte dela sjö med fisk då de konkurrerar om födan vilken utgörs av allehanda smådjur. Viss fiskförekomst kan den dock klara av men blir det för mycket så lämnar svarthaken sjön. I Kyrksjön tycks de stortrivas, jag kunde räkna till åtmnstone 7 svarthakar.

Men helt fiskfri är inte Kyrksjön, skäggdoppingen vill ju tvärtemot svarthake  och smådopping ha sjöar med fisk. Skäggdoppingen föredrar större sjöar(10 hektar eller mer) än svarthaken men det verkar som att lilla Kyrksjön duger för i allafall den här skäggdoppingen.

Här samlas det växtdelar till bobygge i vassen.

Ett fiskmåspar har bosatt sig på en stolpe.

Sothöns finns såklart i Kyrksjön, en karaktärsfågel för de vegetationsrika sjöarna. Den samlar också växtdelar men i detta fall inte till bobygge uppenbarligen.

Blåmes i blommande sälg. Den passar bra där tycker jag, ser nästan ut som om den växte ut från själva sälgblomman.

Samtliga groddjursarter som finns i Stockholmsområdet ska förekomma i Kyrksjön, alltså även de mer ovanliga arterna större vattensalamander och åkergroda. Här ovan en padda som flöt runt en stund vid bryggan.

Jag lär besöka Kyrksjön fler gånger, inte minst vill man ju följa upp svarthakarnas häckning.

Backsippa – NBF vid Fysingen

I slutet av april var Nacka Biologiska Förening återigen vid Fysingen för sedvanlig vårfågelkoll. Vädret var inte det bästa med mörka moln och dis, regnet hängde i luften. Fast vad är bra väder egentligen? En varm och solig dag är knappast det bästa för fågelskådning. Inte heller är soliga dagar optimalt för fotografering. Nej, tacka vet jag grådiset!

Men det finns förstås gränser, när man behöver vindrutetorkare på kikarlinserna är det inte så kul längre. Stundtals regnade det så pass att det knappt gick att skåda. Tur då att Fysingen har mer än fåglar att erbjuda. En annan(annat än fåglarna) anledning att besöka Fysingen i slutet av april är den fina blomningen av backsippa. Våren var ju lite sen så vi var osäkra på om de verkligen skulle blomma.  

De första backsipporna vi såg hade inte slagit ut ordentligt men de var på gång i allafall.

Här ovan en som hade kommit lite längre, de är läckra även om de inte är helt utslagna.

Vi såg en del fågel också, det vanliga kan man säga, skedand, kricka, bläsand, brun kärrhök, tofsvipa, stare rördrom(tutandes), sävsparv, salskrake, rödbena, storspov(30 st), mindre strandpipare, snatterand, havsörn(vid sitt bo) för att nämna en del.

En vacker ek norr om Ströms gård.

Vi gick vidare till de fina torrbackarna norr om Ströms gård för att se om backsipporna där hade kommit längre i blomningen.

Och det hade dem! En fantastisk blomma verkligen! Och det fuktiga disiga vädret gjorde att bilderna blev riktigt fina också.

Backsippan är en sällsynt växt och fridlyst samt rödlistad som sårbar. Den växer på torr sandig eller grusig mark som hålls öppen genom bete. Den är inte kalkberoende utan kan växa på magra marker. Vid Fysingen växer den längs med den grusås som sträcker sig längs med sjöns östra sida. Grusåsar är den kanske mest typiska växtplatsen för backsippan men den finns även på torrbackar, i glesa tallskogar och liknande miljöer.

Det största hotet mot backsippan är att dess växtlokaler växer igen p.g.a. att betet upphör. Även för hårt betestryck kan hota backsippan och fårbete är inte bra för den. Om backsippans frön ska gro behövs det någon form av markstörning så att luckor i vegetationen skapas. Betande djur ger just sådan markstörning som behövs men även slåtter liksom bränning av marken(tidigt på våren) fungerar. Ett annat problem för backsippan är gödsling och ökat kvävenedfall. Blir det för mycket kväve i marken tar andra arter över som gynnas av kvävet. Exempel på sådana kvävegynnande arter är maskrosor, smörblommor, hundkäx m.m. Här finns en bra pdf från Svenska Botaniska föreningen om backsippan samt de andra arterna i släktet Pulsatilla.

När jag kröp omkring bland backsipporna såg jag den här fina mosskudden. Nickmossa tror jag att det är, en vanlig art på kulturpåverkade marker.

Nickmossans sporhus.

En annan mossa med fina sporhus, vet inte vad det är och har ingen bra gissning heller. Men fin är den.

Den stora behållningen vid detta besök var faktiskt inte fåglarna utan backsipporna, mossorna och det vackra grådisiga landskapet.

Lappuggla

Det har varit väldigt tyst här på Naturbloggen ett tag nu, dags att ändra på det! Jag har inte haft tid att skriva så mycket, remisser och framförallt överklaganden har tagit mycket tid men nu ska jag försöka komma igång med bloggandet igen. Jag har en del interssant att rapportera från våren så här långt och vi börjar väl från början så att säga. Under vårven har det varit en veritabel invasion av lappuggla i södra Sverige och jag hade nöjet att få uppleva denna mäktiga uggla i slutet av mars. Det hade rapporterats lappugla från Adelsö i Ekerö kommun under en veckas tid och när en kompis ville åka och hänga in den så tackade jag inte nej till att följa med.

När vi väl hade hittat lokalen för den så var det bara att vänta. Vi var inte ensamma direkt, ett tiotal skådare var på plats. Den hade inte setts på flera timmar när vi kom dit så man började fundera på om vi skulle missa den men vi ville ge det en ordentlig chans så vi stod kvar i kylan och väntade, och väntade…

En ung kungsörn flög förbi och piggade upp oss. Men sen fick vi vänta, och inte blev det varmare heller.

Men så efter ett par timmar så gick larmet, någon hade upptäckt den sittandes i en asp. Den skulle sitta i den stora aspen sas det varpå en del skådare började muttra om att va fan, ska man veta hur en asp ser ut också… Man kan tydligen vara fågelskådare och kryssare och samtidigt naturanalfabet.

Som tur var då så flyttande den snart från aspen och flög ut på ängen och satte sig på en stolpe.

          

Och där satt den fint verkligen! Jag har sett lappuggla några gånger tidigare men man blir lika tagen varje gång av vilken fantastisk fågel det är. Det stämmer nog det som står i Fågelguiden, att lappugglan har ”värdig uppsyn”. 

Vad gör lappugglorna här i södra Sverige kan man undra? Det är annars en utpräglat nordlig fågel, nordöstlig om man ska vara noggrann. En fågel som hör taigan till och som ganska sent invandrat i Sverige. Det pågår en spridning söderut men lappuggleinvasionen nu har nog mest med tillgången på smågnagare att göra. Det är alltså brist på mat som gör att de söker sig söderut nu. Lappuglan är, precis som många andra ugglor, väldigt beroende av smågnagartillgången och populationerna växlar kraftigt mellan åren beroende på födotillgången. Vissa individer av lappugla är mer benägna än andra att ge sig ut på långa vandringar, i synnerhet då om födotillgången är dålig, medan andra individer är väldigt stationära även om tillgången på smågnagare är dålig.

Lappugglan är rödlistad som Nära hotad, det största problemet för den är att de fåglar vars bon den tar över, de bygger inte bon själva, minskar på grund av skogsbruket. De viktigaste ”värdarterna” är duvhök, ormvråk och bivråk, och om deras häckningsskogar avverkas så får även lappuglan problem.

                 

Efter en stund så fick ugglan nog av alla skådare, det var säkert över 20 st nu, och flög iväg men bara en kort bit.

   

Den satte sig i ännu en asp en stund. Det smattrade från alla kameror och alla irriterade sig över den där grenen som är ivägen för ugglan! Den förstör ju bilden en aning faktiskt. Man kan ju undra hur mycket all uppvaktning från skådare stör fågeln, får den något lungn att jaga ifred? När vi gick därifrån var det säkert ett tiotal skådare kvar minst som fortsatte att följa den. Ugglan flög iväg in i skogen, vet inte om den kunde hittas igen just då men den rapporterades regelbundet från lokalen på Adelsö under en tid efteråt.

    

På väg därifrån kunde jag inte låta bli att stanna till vid den här björkhögstubben, dels för myrorna som satt och lapade i sig marsolens svaga värme och dels för de tydliga gnagspåren av den bredhalsade varvsflugans larver. Flugan är i själva verket en skalbagge och man kan ganska ofta se dess larvgångar på döda björkar.

   

Lappugglerapporterna har avtagit rätt ordentligt nu men fortfarande rapporteras den från bl.a. Nynäshamn och Värmdö kommuner. På Värmdö ses lappuggla nästan varje år, under häckningstid dessutom, så man kan undra om de rentav försöker häcka där?

 

Tollarehöjden överklagat till Mark- och miljödomstolen

Vi fortsätter att överklaga detaljplanerna i Tollare i Nacka. Eftersom vi fick avslag av Länsstyrelsen på vår överklagan av detaljplanen för Tollarehöjden så går vi vidare till Mark- och miljödomstolen. Det handlar om ca 400 lägenheter och småhus som i huvudsak förläggs i orörd skogsmark. En av våra huvudpunkter i överklagan är att planen inte anses ha en betydande miljöpåverkan vilket innebär att en miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalkens krav inte behöver göras. Det handlar alltså om en fin barrnaturskog som är klassad som naturvärde av Skogsstyrelsen. Andra delar av skogen är också klassad som nyckelbiotop men även där vill Nacka kommun och NCC bygga så den nyckelbiotopen försvinner. I området finns flera rödlistade arter och vi har också hittat grön sköldmossa(Natura 2000-art) i planområdet. Mark- och miljödomstolen avslog vårt överklagande av den detaljplan, Tollare strand, som berörde nyckelbiotopen så jag har inga större förhoppningar att de kommer att bifalla oss denna gång men jag tror det är viktigt att pröva miljöbalken ordentligt för att se vad den håller för. Vilket inte verkar vara så mycket, t.ex. så verkar det som att riksintresset kust och skärgård inte anses gälla Nacka kommun över huvud taget då man kan hävda ”tätortsutveckling” och därmed komma undan riksintresset. Märkligt det där, Länsstyrelsen säger att hela Nacka kommuns kuststräcka ingår i riksintresse kust- och skärgård men eftersom Nacka är en tätort och riksitresset inte ska hindra tätortsutveckling så blir det ju helt meningslöst.  Naturen är skyddad så länge ingen vill bygga nåt.

Här är överklagan i sin helhet: Ökl Tollarehöjden MMD

Grön sköldmossa i Tollare

Fåglar på Skeppsbron del 2 – Storskrake och skrattmås(och smådoppingen igen)

Har inte alls kommit igång med bloggandet som jag tänkt men här kommer i allafall lite mer om fåglarna på Skeppsbron.

             

Under de kalla veckorna i januari var det stora mängder storskrake i stan. De här bilderna togs något senare under vintern då de hade minskat i antal något men det låg säkert flera hundra kvar. Storskraken reagerar snabbt på isförhållandena och sprider ut sig om det är milt och isfritt.  Det är en påtagligt stor and vars latinska namn, Mergus merganser, ska betyda ungefär dykande gås. Dyka kan de verkligen och de är väl anpassade till att fånga fisk. Bilden till höger visar tydligt den sågtandade näbben silket gör att de lättare kan hålla fast i hala och sprattlande fiskar.

              

Den utsträckta halsen, de raka vingarna och grunda vingslagen gör att storskraken mer liknar en lom eller dopping än en and i flykten.

       

Skrattmåsarna utgör ett trevligt inslag i stan. Jag tycker de är finare i vinterdräkt än i den karakteristiska häckningsdräkten då de har sin mörkbruna huva.  Vintertid har de bara en liten svart fläck bakom ögat som om de hade på sig öronmuffar. På bilderna ovan ses till vänster och i mitten en 2 k-fåge, alltså 2:a kalenderåret vilket betyder att den är kläckt förra sommaren. De unga skrattmåsarna känns lätt igen på att de har kvar de juvenila vingfjädrarna och att ben- och näbbfärg är blekare än hos de utfärgade skrattmåsarna. Till höger ses en skrattmås där bänn och ben är klarröda, alltså en adult individ. Bilderna togs tidigare under vårvintern och idag så har de flesta skrattmåsar ruggat klart till häckningsdräkten.

         

Några bilder på skrattmås i luften. Bilderna visar tydligt den vita vingframkanten som är ett bra kännetecken för just skrattmås jämfört med fiskmås.

                                      

Bilden på smådoppingen i det förra inlägget om fåglarna på Skeppsbron var så dålig så jag lägger ut en annan bild på samma smådopping här. Fotograf är Monica Thelin som hade lyckan att få se den i vackert solljus och som då kunde ta riktigt bra bilder på den. Det för smådoppingen typiska fluffiga akterpartiet syns tydligt på bilden. Lika tydligt syns att den förorenar Saltsjön, har den inte hört talas om att Saltsjön enligt EU:s vattendirektiv ska ha uppnått god ekologisk status senast 2021?

Verksamhetsberättelse för Nackabiologerna.

Det är årsmötenas tid nu och på måndag är det dags för Nacka Biologiska Förenings årsmöte och jag sitter nu och sammanställer verksamhetsberättelsen för denna anrika förening. Här nedan kan ni läsa exkursionsrapporterna och rapporten från våra fågelholkar i Nyckelviken. 

Exkursion till Nyfors den 19 februari 

Denna gnistrande vinterdag, 10 minusgrader och strålande sol, gav sig en liten skara NBF:are ut för att kolla in strömstararna i Nyfors. Nyfors är en väldigt säker och pålitlig lokal för den lilla vinterbadaren och omedelbart när vi kom fram till det strömmande vattnet så kunde vi se den första strömstaren. Totalt var det 3 eller 4 strömstarar som uppehöll sig i nyfors denna dag och de kunde beskådas utan besvär(annat än nedfrusna fingrar då) och på bekvämt avstånd(alltså ganska nära). Nyfors är inte bara en pålitlig strömstarelokal utan den är också väldigt lättskådad med suveräna obsar nästan garanterade. Vi stannade länge och tittade på deras födosökande, ett otal husmaskar gick åt bara under den tid vi stod där. Vi kunde också höra strömstaresången, en lugnt framförd gnisslande ramsa som är anpassad för att kunna höras i miljöer med brusande vatten. Vi gjorde en liten vandring till Gammelströmmen i Tyresö-Flatens naturreservat och även där träffade vi på strömstare. Vi fick även fina obsar på sångsvan här.

 

Exkursion till Mörkö den 26 mars

Efter en rekordvinter med mer än 100 dagars tjockt snötäcke vek vintern ned sig den gångna veckan. Förhoppningar om vårfåglar inför mörköexkursionen var således stora. I Pålsundet, söder om bron, var isen borta och där låg bl.a. sångsvan, storskrak, knipa, vigg och brunand. På de snöfria fälten vipor, stare, ett par tranor, grå- och kanadagås. Sedan begav vi oss norrut till Hörningsholm. Alldeles intill vägen obsade vi två rapphöns – kul obs! Solen gassade och gav ett fantastiskt ljus av reflexerna från kvarvarande snöfält. På fälten betar sångsvan, kanadagås, grågås och bland dessa obsade vi två bläsgäss. Den värmande solen gav fin termik vilket utnyttjades av två havsörnar och två ormvråkar som skruvade sig högt upp mot den blå himlen. Tyvärr lite för blåsigt så mycket sång från alla sånglärkor blev det ej. Ej heller från någon dubbeltrast, utan bara lite surrande kontaktläten. Får väl duga under en i övrigt underbar vårfågeldag!

Exkursion till Fysingen den 30 april

Vi blev så förtjusta i Fysingen vid förra vårens besök så vi åkte ut dit även denna vår. Inte heller denna gång blev vi besvikna. Skedand, bläsand, kricka, svarthakedopping, gluttsnäppa, grönbena, rödbena, större och mindre strandpipare, storspov, fiskgjuse, havsörn, tornfalk, brun kärrhök, domherre,  hämpling och stjärtmes är bara en del av den långa artlistan vi fick ihop. Backsipporna blommade även denna vår!

Exkursion till Erstavik den 9 maj

Alltför få NBF:are hittar till denna fina kvällsexkursion! En lite kylig men vacker majkväll fick vi som var med lyssna på trastkonsert, framförallt taltrast men även många kol- och rödvingetrastar, stifta bekantskap med olika vedskalbaggar som snytbaggen, märgborrar och barrträdlöpare, se Lasse hitta murklor, dofta på blommande pors vid Sandasjöns stilla vattenspegel, och självklart uppleva morkulledraget på tillbakavägen.

 

Exkursion till Tullgarnsnäs den 20 augusti

En gråmulen men varm dag i Tullgarnsområdet. På vägen ner möt Näset ett par ormvråkar på stängselstolpar i grådiset. Under vandringen ut mot näsudden hittade vi en del kantareller  modell större, de var verkligen stora! I fågelväg på strandängarna och vadarstranden obsades törnskata, grå flugis, buskskvätta, ängspiplärka, brushane, enkelbeckasin, kärrsnäppa (många),större strandpipare (flertalet), småsnäppa, krickor, häger, en gammal havsörn mm. Givetvis också alla dessa grå- och kanadagäss som så här års far omkring i tullgarnsområdet. 

Exkursion till Mörkö den 26 november

Denna milda höst med varannandagsväder. Tur hade vi, då denna exkursionsdag bjöd på strålande sol och 6-8 grader varmt. Tidigt ser vi de första havsörnarna då de skruvar sig upp i vinden. En mycket fin obs vid Hörningsholms slott av en varfågel. En härlig syn i solskenet då den byter olika platser för att spana efter smågnagare. Vid Salsudd försöker vi få syn på bändelkorsnäbb bland lärkträden. Tyvärr dyker de ej upp, men vi tröstar oss med trevliga stjärtmesar och svartmesar m.fl. mesar i ett omfattande meståg. På den fina sandstranden skrotar vi omkring och tittar på Östersjöns fyra musselarter, hjärt-, sand, östersjö- och blåmussla. Vildsvin, fjällvråk och sparvhök var andra kul saker som dök upp.

FÅGELSKYDDET 2011

Nedan en sammanställning över antalet häckande par och antalet ringmärkta fåglar i NBF:s fågelholkar i Nyckelviken och Erstavik.

Art                                      Häckande par    Ringmärkta

Rödstjärt                                      1                        0

Svartvit flugsnappare                41                     169

Svartmes                                      1                         9

Blåmes                                       37                    225

Talgoxe                                      21                      78

Nötväcka                                     1                        0

Pilfink                                          5                      13

Obebodda                                  16

Kommentar. Vårvärmen gjorde nog så att mesarna, talgoxe och blåmes, kom igång snabbt med häckningen, ca en vecka tidigare än normalt. De flesta verkar ha haft ”tur” och tajmat kläckningen och matningen av ungarna med de fina majdagarna vilket resulterade i bra häckningsresultat. Det fina vädret i maj är nog en trolig orsak till att den svartvita flugsnapparen i många holkar lade både ett och två ”extraägg”, 7, 8, jämfört med normalkull om 6 ägg. Även flugsnapparen gynnades av det fina försommarvädret i juni och fick många flygga ungar.

För styrelsen

Ronny Fors

Fåglar på Skeppsbron del 1 – smådopping och gråtrut

Stockholm är en bra stad för fågelskådning, året om finns det gott om fågel i och runt Stockholm. Vintertid är en promenad på Skeppsbron alltid givande. I synnerhet när det är riktigt kallt och isen lägger sig på Östersjön, då kommer det in stora mängder sjöfågel till stan. Det var en period i januari och februari med lite kallare väder och direkt så ökade mängden sjöfågel i stan. Jag fick höra rapporter om ett riktigt skådespel med mängder med gråtrut och tusentals änder, bl.a. ca 500 storskrakar, vid Skeppsbron och på Strömmen. Jag skriver ”fick höra” för det var det närmaste jag kom för egen del, låg med nån influensa under den tid det var som mest fågel och missade därför alltihop, inklusive vittruten såklart. När jag väl frisknat till hade vädret slagit om och mängden sjöfågel börjat minska. Men det är aldrig helt tomt på fågel och det är som sagt alltid givande att promenera på Skeppsbron med kikare och kamera. En trevlig fågel som dröjde sig kvar ett tag efter att mildvädret kommit var den här smådoppingen.

Är det en andunge så här års kan man höra från förbipasserande icke-skådare. Med sina ca 25 centimeter har den lilla smådoppingen storleken hos en några veckor gammal andunge. Men den saknar anknäbb utan har en kort och spetsig näbb som den använder för att plocka smådjur i vattnet med. Bilden ovan är inget vidare, det var sen eftermiddag och mörkt. Var där dagen efter i strålande solsken men då syntes den såklart inte till.

Smådoppingen är en kortdistansflyttare som inte flyger längre än till västra Europa. Om de inte övervintrar här istället till glädje för oss fågelskådare. Man ser nog mer av smådoppingen senhöst och vinter än under häckningstiden då de är väldigt tillbakadragna och skygga på häckningslokalerna. Den här smådoppingen upphöll sig under flera veckor vid Djurgårdsfärjorna nära Slussen.  Den äter allehanda vattenlevande  smådjur och även småfisk och uppenbarligen finns det gott om sådant i vattnet där annars hade den knappast stannat där så länge. Smådoppingen är känslig för stränga vintrar och på kort sikt är det vintervädret som bestämmer populationsstorleken. Efter några mildvintrar ökar beståndet medan en hård vinter märkbart decimerar populationen.

Den stora behållningen på Skeppsbron är kanske inte de udda inslagen som smådopping utan den betydligt vanligare gråtruten. De finns alltid där och man kan lätt fördriva några timmar med att bara titta på trutar. Det är ett bra ställe att öva sig på åldersbestämning, trutar genomgår ständiga byten av fjäderdräkt innan de blir helt utfärgade vid 4 års ålder och det brukar gå rätt bra att se vilken åldersklass en trut befinner sig i. Men det finns de som är sena i utvecklingen och de som är tidiga så helt säker kan man inte alltid vara.

         

Truten till vänster, med Kastellholmen i bakgrunden, är inne på sin tredje vinter. Den har en nästan helgrå ovansida med enstaka brunspräckliga fjädrar kvar, stjärten nästan helvit men med ett gråspräckligt ändband och är näbben ljusare med minde svart än hos en 2-åring. De andra två trutarna är yngre, inne på sin första vinter och har en helt igenom gråbrunspräcklig fjäderdräkt.

         

De flesta trutar man ser i stan är ungtrutar men en del vuxna trutar finns där också som de två i den vänstra bilden. Den främre av de två har gråstreckat huvud medan den bortre har helvitt huvud. De vuxna(adulta) gråtrutarna anlägger på hösten en vinterdräkt med mer eller mindre mycket grått på huvud och hals. Många trutar har redan nu fått sin häckningsdräkt medan andra är kvar i vinterkläderna. När man studerar trutar blir det väldigt tydligt vilken stor variation det är inom en art, alla ser inte exakt likadana ut och ruggar inte samtidigt. Inget som underlättar åldersbestömning och artbestämning gentemot snarlika trutarter direkt. De övriga trutarna på bilderna ovan är 1-åringar.

         

Någa bilder till på flygande trutar, tröttnar aldrig på att fota trut! Skulle lätt kunna fylla hela bloggen med trutbilder varje dag…

Gråtrutbeståndet har under de senaste åren minskat drastiskt med så mycket som mellan 20 – 30 %! Minskningen beräknas också fortgå under de närmaste årtiondena och gråtruten fördes 2010 in på den Svenska rödlistan över hotade djur- och växtarter. En av de främsta orsakerna till minskningen tros vara tiaminbrist(B1 vitamin), något som drabbat trutar, och andra fågelarter, längs med kusterna. Däremot verkar trutarna klara sig bättre inne i städerna. Så de trutar som hämtar sin föda från Östersjön drabbas hårdare än de som söker föda i staden! Övergödningen av Östersjön kan vara orsaken till tiaminbristen hos fåglarna men det är inte klarlagt ännu.

Det lär finnas anledning att återkomma här angående tiaminbristen och vad som orsakar den. Men i nästa inlägg blir det mer fåglar från Skeppsbron, kanske storskrake och skrattmås?