Lappuggla

Det har varit väldigt tyst här på Naturbloggen ett tag nu, dags att ändra på det! Jag har inte haft tid att skriva så mycket, remisser och framförallt överklaganden har tagit mycket tid men nu ska jag försöka komma igång med bloggandet igen. Jag har en del interssant att rapportera från våren så här långt och vi börjar väl från början så att säga. Under vårven har det varit en veritabel invasion av lappuggla i södra Sverige och jag hade nöjet att få uppleva denna mäktiga uggla i slutet av mars. Det hade rapporterats lappugla från Adelsö i Ekerö kommun under en veckas tid och när en kompis ville åka och hänga in den så tackade jag inte nej till att följa med.

När vi väl hade hittat lokalen för den så var det bara att vänta. Vi var inte ensamma direkt, ett tiotal skådare var på plats. Den hade inte setts på flera timmar när vi kom dit så man började fundera på om vi skulle missa den men vi ville ge det en ordentlig chans så vi stod kvar i kylan och väntade, och väntade…

En ung kungsörn flög förbi och piggade upp oss. Men sen fick vi vänta, och inte blev det varmare heller.

Men så efter ett par timmar så gick larmet, någon hade upptäckt den sittandes i en asp. Den skulle sitta i den stora aspen sas det varpå en del skådare började muttra om att va fan, ska man veta hur en asp ser ut också… Man kan tydligen vara fågelskådare och kryssare och samtidigt naturanalfabet.

Som tur var då så flyttande den snart från aspen och flög ut på ängen och satte sig på en stolpe.

          

Och där satt den fint verkligen! Jag har sett lappuggla några gånger tidigare men man blir lika tagen varje gång av vilken fantastisk fågel det är. Det stämmer nog det som står i Fågelguiden, att lappugglan har ”värdig uppsyn”. 

Vad gör lappugglorna här i södra Sverige kan man undra? Det är annars en utpräglat nordlig fågel, nordöstlig om man ska vara noggrann. En fågel som hör taigan till och som ganska sent invandrat i Sverige. Det pågår en spridning söderut men lappuggleinvasionen nu har nog mest med tillgången på smågnagare att göra. Det är alltså brist på mat som gör att de söker sig söderut nu. Lappuglan är, precis som många andra ugglor, väldigt beroende av smågnagartillgången och populationerna växlar kraftigt mellan åren beroende på födotillgången. Vissa individer av lappugla är mer benägna än andra att ge sig ut på långa vandringar, i synnerhet då om födotillgången är dålig, medan andra individer är väldigt stationära även om tillgången på smågnagare är dålig.

Lappugglan är rödlistad som Nära hotad, det största problemet för den är att de fåglar vars bon den tar över, de bygger inte bon själva, minskar på grund av skogsbruket. De viktigaste ”värdarterna” är duvhök, ormvråk och bivråk, och om deras häckningsskogar avverkas så får även lappuglan problem.

                 

Efter en stund så fick ugglan nog av alla skådare, det var säkert över 20 st nu, och flög iväg men bara en kort bit.

   

Den satte sig i ännu en asp en stund. Det smattrade från alla kameror och alla irriterade sig över den där grenen som är ivägen för ugglan! Den förstör ju bilden en aning faktiskt. Man kan ju undra hur mycket all uppvaktning från skådare stör fågeln, får den något lungn att jaga ifred? När vi gick därifrån var det säkert ett tiotal skådare kvar minst som fortsatte att följa den. Ugglan flög iväg in i skogen, vet inte om den kunde hittas igen just då men den rapporterades regelbundet från lokalen på Adelsö under en tid efteråt.

    

På väg därifrån kunde jag inte låta bli att stanna till vid den här björkhögstubben, dels för myrorna som satt och lapade i sig marsolens svaga värme och dels för de tydliga gnagspåren av den bredhalsade varvsflugans larver. Flugan är i själva verket en skalbagge och man kan ganska ofta se dess larvgångar på döda björkar.

   

Lappugglerapporterna har avtagit rätt ordentligt nu men fortfarande rapporteras den från bl.a. Nynäshamn och Värmdö kommuner. På Värmdö ses lappuggla nästan varje år, under häckningstid dessutom, så man kan undra om de rentav försöker häcka där?